Intervju Loke 30
Arbetsträning med fokus på arbete
Loke, kişisel temsilcisi tarafından kendisine tavsiye edilen Lumena projesine kaydolmadan önce uzun bir yolculuk geçirdi. Diğer şeylerin yanı sıra tükenmişlik nedeniyle aldığı hastalık izni, uzun yıllar boyunca eğitim ve iş arasında gidip gelmiş. Lumena'nın yardımıyla Lokke'ye bir koç verildi, iş eğitimi aldı ve projenin sonunda İsveç Kamu İstihdam Servisi'ne kaydolacak.
Loke'un projeyle ilgili en sevdiği şey, daha az umutsuz hissettirmesi ve gelecekte travma iyileştirme konusunda çalışabilmeyi umması.
Kan du berätta lite om dig själv, vem du är och tiden innan Lumena-projektet?
Det har varit en slingrig väg och den har tagit tid.
Jag är sjukskriven nu och har varit sjukskriven en gång tidigare. Det var utbrändhet och jag tror det började redan på högstadiet.
I slutet på gymnasiet började jag bli utbränd på riktigt men jag körde på och gjorde allt som man borde göra som till exempel att plugga och flytta, jag körde rätt in i väggen flera gånger.
Det började med ångest och depression, jag fick diagnosen social fobi. Jag kände inte riktigt att jag passade in och var som alla andra
Hur tedde sig utbrändheten?
Det började med ångest och depression, jag fick diagnosen social fobi. Jag kände inte riktigt att jag passade in och var som alla andra. Jag kände att folk tyckte jag var konstig, jag är känslig och snappade upp alla såna signaler. Det gjorde att jag blev sluten, var duktig flicka och pratade inte så mycket.
Fick du någon hjälp och stöd då?
Ja jag kommer ihåg att jag gick till kuratorn på gymnasiet en gång. Hennes tips var att jag skulle göra en lista på vad jag kunde säga eftersom jag inte riktigt vet hur sånt funkar.
…jag gick ut gymnasiet med okej betyg enligt mig själv. Jag skulle ha högsta betyg i allt och hade höga krav på mig själv.
Orkade du gå ut gymnasiet?
Ja, jag gick ut gymnasiet med okej betyg enligt mig själv. Jag skulle ha högsta betyg i allt och hade höga krav på mig själv.
Jag var också ganska tidig i utvecklingen och det var uppmuntrat. När jag gick på lågstadiet låg jag två år före alla andra men på högstadiet komma alla i kapp och jag tänkte ”shit, jag är inte så supersmart som jag var när jag liten”.
Vad hände efter gymnasiet?
Jag var ganska skoltrött efter att ha tagit studenten och pluggade kreativt skrivande på halvtid vid universitetet i Växjö. Det var en jättebra grej, skriva har alltid varit något jag tyckt om att göra.
Studierna gav mer energi men det var ändå jobbigt med ny stad. Jag hamnade inte riktigt i något sammanhang för studierna var på distans och vi träffades någon gång per termin. Hela det året tror jag att jag var mest hemma med familjen och var väldigt isolerad. Mina kompisar var kvar på orten i Norrland där jag kommer ifrån och de kompisar jag lyckats skaffa där.
Kursen i kreativt skrivande funkade bara en termin efter det flyttade jag till Umeå eftersom jag hade kompisar där och tänkte att jag att jag skulle hoppa på ett program. Det blev idéhistoria under en termin sen klarade jag inte av det något mer.
Du hade hållit ihop ganska länge om jag tolkar det rätt?
Ja precis, jag kom ihåg att jag hade mycket ångest och inte kunde fokusera på studierna. Jag kraschade, eftersom jag hade krav på mig själv att få högsta betyg.
Jag försökte hanka mig fram och jobbade ungefär 75%. Efter jobbet orkade jag bara ligga och stirra på tv, det var allt jag orkade.
Tog du kontakt med vården då?
Ja, jag tror det var då jag fick prata med en psykolog på ungdomsmottagningen i Umeå. Det var en bra kontakt, jag tror det var hjälpsamt.
Efter att ha hoppat av studierna bestämde jag mig för att börja jobba. Jag fick jobb på en restaurang och det var superstressigt, det var heller ingen bra arbetsplats.
Jag försökte hanka mig fram och jobbade ungefär 75%. Efter jobbet orkade jag bara ligga och stirra på tv, det var allt jag orkade.
Det kom till en punkt då jag inte orkade mer och tänkte att jag skulle plugga på folkhögskola. Jag sökte till en musiklinje på folkhögskola. Jag tänkte det skulle funka, det finns inga betyg och man spelar bara musik i ett år och det var det jag behövde.
Trivdes du på folkhögskolan?
Ja, det var vändpunkten, även om jag var jätterädd.
Då pratade jag också med psykolog på vårdcentralen och hon var den första som tog mig på allvar. Jag fick antidepressiv medicin utskriven, SSRI, för ångesten och depressionen. Medicinen gjorde bland annat att jag fick lite paus från negativa tankar.
Jag tyckte jag återhämtade mig ganska bra och tränade på att sänka kraven. Jag landade i att jag inte behövde prestera.
Sen gick jag in i väggen två gånger till efter det eftersom jag testade att plugga genusvetenskap på heltid. Jag är ickebinär, det kom jag underfund med under folkhögskoletiden, vilket var intressant, jag utforskade min egen identitet.
Tyvärr orkade jag inte med kursen, jag fixade bara två terminer. Jag sökte i stället design och interaktiva medier. Det gick dåligt eftersom jag inte kan så mycket om datorer. Jag fixade en termin sen blev jag sjukskriven för första gången för utbrändhet.
Jag pratade först med campushälsan det var dom som sa att jag nog borde sjukskriva mig.
Det kändes ganska skönt när det väl blev så eftersom jag knappt åt och inte ens kunde ta mig från sängen till köket.
Det jag minns mest är att det var ekonomiskt jättejobbigt och det fick jag hjälp med av mina föräldrar. Jag fick inte så mycket återhämtning för det var så mycket ekonomisk ångest.
Fick du något stöd från omgivningen från tex partner och familj?
Det jag minns mest är att det var ekonomiskt jättejobbigt och det fick jag hjälp med av mina föräldrar.
Jag fick inte så mycket återhämtning för det var så mycket ekonomisk ångest. Det blev något byråkratiskt fel så jag gick en hel sommar helt utan ersättning. Min partner jobbade på bryggeri och fick heller knappt några pengar.
Var det Försäkringskassan som var problemet?
Ja, det hade något att göra med att jag var sjukskriven från studier och då var jag inte sjukskriven på grund av arbete och då kunde dom inte ge mig ersättning.
Jag undrade om dom inte kunde fixa papperna så det stämde men dom sa nej. Jag hade inget personligt ombud och försökte bråka själv vilket jag egentligen inte orkade.
Hur länge var du sjukskriven?
Det var nog bara ett år och sen kände jag att jag inte kunde vara sjukskriven längre eftersom jag inte fick någon ersättning. Jag började pluggade datorer på yrkeshögskolan.
Det skulle vara två år med mycket praktik vilket verkade bra. Då blev ju då lock down på grund av pandemin och hela kursen blev på distans, det var jättejobbigt och min sociala fobi blossade upp totalt.
Jag satt hemma i mammas lägenhet och pluggade. Vi hade lektioner via Teams. Jag kommer bara ihåg känslan när jag behövde säga någonting, hela kroppen skakade. Det var ren skräck.
Det rullade ändå på och jag tyckte det var kul att koda men tempot var för högt för mig. Det var då jag blev sjukskriven igen, det är jag än idag, fyra år senare.
Hoppade du av utbildningen?
Ja, jag blev sjukskriven sista gången, den sjukskrivning jag är kvar i nu sedan fyra år tillbaka.
Hur kom du med i Lumena?
Det var via mitt personliga ombud. Jag tyckte det med arbetscoach lät bra som kan hjälpa mig att arbetsträna och inte ha några krav.
Min arbetscoach och jag har pratat och jag känner att hon såg mig och vad jag vill.
Hur har det funkat?
Min arbetscoach och jag har pratat och jag känner att hon såg mig och vad jag vill. Jag brinner väldigt mycket för konst och fick gå en kurs i intuitivt måleri.
Vad har ni diskuterat hur framtiden ska se ut?
Vi pratade om var vi ska hitta ett ställe att arbetsträna på för det var det jag ville. Jag mådde dåligt av att vara hemma. Det kändes viktigt att ha ett ställe att åka till.
Vi pratade om att arbetsträna på en tatueringsstudie men det blev det inte. Länsmansgården i Österåkers konsthall var också ett alternativ. Det finns en massa kultur där och en trädgårdgrupp som träffas en gång i veckan. Det finns även en konsthall där och jag började arbetsträna där förra sommaren.
Hur mycket arbetstränade du?
Jag började med två timmar i veckan och ökade till två dagar i veckan. Jag fick möjligheten att måla i akvarell med en grupp pensionärer som var jättehärliga.
Efter det fick jag gå den motiverande kursen i Lumena som varade tre månader två gånger i veckan.
Vad fick du lära på Lumenas motiverande kurs?
Det finaste var att träffa andra som var med där, att utbyta tankar och idéer. Det kändes som att jag fick tillfälle att landa i nuet och vilken riktning jag skulle vilja röra mig åt. Jag fick tänka nytt och fritt om vad man kan hitta på i livet. Vi fick göra uppgifter, jag fick möjligheten att inventera vad jag behöver på en arbetsplats, vad som stressar och vad jag behöver.
Efter kursen fick jag komma till Reinnovation där jag arbetstränar idag. Man återbrukar saker som man renoverar och säljer. Just nu håller jag på att virka korgar av gamla lakan till exempel. Jag trivs bra, jag är där sex timmar i veckan. Det svåraste har varit att ta sig i väg men det har blivit bättre.
Vad har du för förhoppningar framöver?
Det är svårt och det är det första negativa med Lumena. Jag har varit där ett år men ska nu vidare till Arbetsförmedlingens arbetsträning. Då är det tio timmar i veckan som gäller och det känns jobbigt. Jag får heller inte fortsätta arbetsträna där jag är nu. Det känns jobbigt för jag har precis landat och kommit i gång med. Jag hade önskat att man kunde få mera tid i Lumena. Nu tror jag att jag kommer vara redo för tio timmar i veckan men det känns fortfarande lite osäkert.
Jag har sett det som att samhällsstrukturen är lite som den är där det finns en massa glapp. Lumena är en pusselbit som behövs.
Finns något mer förbättringsområden?
Det hade varit bra om projektet var längre, att man fick vara kvar lite längre när man är så nära att komma upp i tio timmar. Jag har sett det som att samhällsstrukturen är lite som den är där det finns en massa glapp. Lumena är en pusselbit som behövs.
Är det något som varit särskilt bra med projektet?
Jag har sett mig sedd, att jag är en individ som kan bidra till samhället. Oavsett hur sjuk jag är har det känts som att de ser ens kvalitéter snarare än ett problem.
Vad har du för förhoppningar inför framtiden om du får drömma helt fritt?
Jag har haft en massa olika tankar. Jag är väldigt intresserad av traumaläkning eftersom jag jobbat mycket med mitt bagage och de trauman jag har gått igenom. Jag har tänkt att jag vill jobba som terapeut av något slag, att hjälpa andra människor.
Jag tycker också om konst, det finns många sätt att försöka läka världen, det kan man göra via konst. Tatuerare kan jag tänka mig att bli också. Jag har funderat på tågförare.
…det tycker jag att projektet varit bra med, att det inte är hopplöst. Jag har landat i att jag aldrig kommer kunna jobba heltid men jag kan utforska världen mer framöver och att det blir mer överkomligt.
Känns det som att dom drömmar är mer nåbara nu än tidigare?
Definitivt mer nu än tidigare att tänka att saker är mer möjliga, det tycker jag att projektet varit bra med, att det inte är hopplöst. Jag har landat i att jag aldrig kommer kunna jobba heltid men jag kan utforska världen mer framöver och att det blir mer överkomligt.
TR 
SV 
EN 
FI 
ES 
AR