Intervju Dèsirée 34
På väg ut mot arbetsträning/praktik
Dèsirée gick aldrig ut gymnasiet och levde länge på aktivitetsersättning. Hon fick sedan avslag på sjukersättning och ekonomin har varit svår. Hon har också valsat runt bland olika myndigheter och inte känt att hon hade möjlighet att påverka sitt eget liv.
Tack vare sin coach i Lumena-projektet har hon fått stöd i kontakt med myndigheter och är mer positivt inställd till livet och får hjälp med att söka en praktik på distans på 25%.
Hur såg din livssituation ut innan du gick med i Lumena?
Det senaste året har jag jobbat på ganska mycket, jag har börjat med sjukgymnastik och för två år sen gick jag behandling för att bli av med morfin. Jag fick morfin för min smärta i och med remautismen.
Hur såg ekonomi och boendesituation ut innan du gick med i projektet?
Jag flyttade för nästan tio år sen. Då hade jag aktivitetsersättning, så det gick ganska bra för det är en helt okej ersättning. Då hade jag råd att ta hand om mig själv och mina katter, men sen när jag blev 30 fick jag avslag på sjukersättning. Då blev min ekonomi sämre och sen när coronan kom och alla priser höjdes blev det kaos i min ekonomi.
Vad har det lett till för konsekvenser för dig?
Jag har inte längre råd att ta hand om mina katter, det gör mina föräldrar åt mig. Jag har heller inte råd att äta mat mer än en gång om dagen. När jag äter måste jag se till att det är billiga proteiner. På grund av min leversjukdom kan jag inte äta bönor och sånt som är billigt så det är köttfärs eller kyckling jag köper mest. Jag har inte råd att köpa en köttbit till exempel. Det har jag inte gjort på fyra år för det är alldeles för dyrt.
Innan projekttiden, visste du vad du hade för rättigheter till olika saker som till exempel möjlighet till samordnat stöd, eller andra insatser? Hade du någon kunskap kring det?
Inte speciellt mycket. Jag har ju soc, boendestöd och hemtjänst. Hemtjänst är också ett problem, om jag börjar jobba och tjänar mer än 12 700 kronor kommer jag vara tvungen att betala för hemtjänsten, det är två och ett halvt tusen i månaden.
Hur har du fått lära dig att det fungerar så?
Mest Google. Lite grann har jag fått lära mig via aktivitetscentret Trappan, och mitt boendestöd har hjälpt mig lite. Min mamma har också hjälpt mig mycket med få fram information.
Hur fungerade det med studier innan du gick med i projektet? Du nämnde innan intervjun att du aldrig gick ut gymnasiet?
Nej jag gick aldrig ut gymnasiet och jag fick inte läsa in det på Komvux. Jag gick ett år på yrkesutbildning men fick ett extremt skov andra året så var jag tvungen att hoppa av. Det var sista gången den utbildningen fanns så jag kunde inte göra om det året efter tyvärr. Det var en UX-utbildning som lärde ut hur man jobbar med hemsidor och hur de är designade och jag ville framför allt gå mer åt att handikappanpassa för då kunde jag använda mina handikapp till något positivt.
Vilka möjligheter upplevde du att du hade att påverka ditt eget liv innan projektet?
Inga alls, det var mest ”nu har jag hamnat i den här sitsen och har inget att göra”. Jag har varit jättedeprimerad och har flera självmordsförsök i bagaget
På grund av det du nyss nämnde?
Ja dels det, dels de trauman jag varit med om. Men det kändes som den enda utvägen att komma ur situationen.
Jag har varit jättedeprimerad och har flera självmordsförsök i bagaget.
Så du upplevde att flera instanser talade om för dig ”Så här ligger det till” snarare än att berätta vilka möjligheter som fanns om jag förstått det rätt?
Det har ofta varit nonchalant, ”jaja du är bara en i mängden”. Jag har också upplevt att det varit mer viktigt vad läkarna säger än vad jag säger som händer i mitt liv, det är inget djupgående om hur jag mår eller vad jag vill göra. Och när jag kommit med förslag vad jag skulle kunna prova är det ”Men det låter inte trovärdigt, det är inte möjligt, det kommer inte hända så du kan ge upp det”.
Jag har också upplevt att det varit mer viktigt vad läkarna säger än vad jag säger som händer i mitt liv, det är inget djupgående om hur jag mår eller vad jag vill göra.
Den här frågan knyter an lite till det du redan berättat, men har du känt dig lyssnad på?
På soc känner jag mig lyssnad på, där har jag en jättebra handläggare. Det var efter sista gången jag blev inlagd på psyk. Då satte dom in en massa instanser. Det var någon som kom till mottagningen och då fick jag en handläggare på soc i Sollentuna kommun. Då fick jag reda på det här med aktivitetscentret Trappan och att jag kunde börja gå där så jag fick någonting att göra på dagarna. Och min handläggare har stöttat och sagt att om jag vill göra något mer så för du hjälp med det.
Projeye nasıl dahil oldunuz?
Det var via Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, soc var också med. Det var via ett SIP-möte (Samordnad individuell plan). Det var då det här med arbetsträning kom upp. Dom sa att det kunde var en fit eftersom jag har dom svårigheter jag har.
Har du upplevt att du fått samordnat stöd?
Nu har jag bara kontakt med min coach i Lumena så det känns skönt att jag inte behöver tjafsa med Försäkringskassan.
Nu har jag bara kontakt med min coach i Lumena så det känns skönt att jag inte behöver tjafsa med Försäkringskassan.
Vad har det gjort med din hälsa?
Det är mycket bättre nu, min kreativitet har kommit tillbaka, jag har börjat måla igen. Jag har varit så rädd över det där med budgeten och hur jag ska klara mig.
Är det någon särskild händelse som gjort dig extra sedd och hörd. Jag tänker på det här med medmänskligt bemötande?
Ja när jag är på aktivitetscentret Trappan är det väldigt uppmuntrande personal. Är man för trött är det ingen press, man gör det man orkar. Dom är bara glada att man dyker upp och det tycker jag känns väldigt bra.
Det är aktivitetscentret jag går på nu i stället för att jobba eftersom jag suttit hemma sedan jag slutade gymnasiet.
Det tyckte jag var tråkigt innan när jag fick aktivitetsersättning och frågade ”finns det någonstans jag kan gå när jag orkar?” så jag kan träffa andra människor i stället för att bara sitta hemma fick jag svaret från Försäkringskassan ”nej det finns inget sånt för någon i din situation”. Det var lite ”nej sitt i din lägenhet och gör ingenting”.
Hur länge har du varit med i projektet?
Bara två månader men jag tycker min jobbcoach jobbar på väldigt bra och hon har kommit med förslag om att jag borde söka sjukersättning på 50% för jag hade tänkt att bara söka på 25% men hon har sagt att jag behöver återhämtning också.
Har du fått en plan nu som du känner dig trygg med?
Ja, jag ska ha telefonsamtal med min coach imorgon som ska berätta lite om vilka platser som hon sökt praktik på lite mer ingående. Hon har sökt på lite kommunala kontaktcenter och liknande. Då kanske jag kan sitta lite hemifrån och jobba om jag har en dålig dag kan jag ändå jobba.
Hur känns framtiden framöver om vi pratar om den?
Jag börjar se ljuset i tunneln nu. Det känns som det faktiskt kanske händer någonting och det är riktigt skönt. Jag är fortfarande orolig över ekonomin men som tur är flyttar jag ihop med min pojkvän nästa år. Han säger ”lyckas du inte jobba då tar jag hand om det” för han tjänar så pass bra.
Jag börjar se ljuset i tunneln nu. Det känns som det faktiskt kanske händer någonting och det är riktigt skönt.
Du känner en viss framtidstro?
Ja, jag det känns så, jag har kämpat länge.
Ris och ros till projektet – är det någonting som du tycker att man kan förbättra?
Det största moroten var om man kunde fixa ersättningen för det är ju omöjligt att få ihop den ersättningen man har från Försäkringskassan.
TR 
SV 
EN 
FI 
ES 
AR