Stefan 48 - LumenaConecto

Intervju Stefan 48 år

Praktik mot arbete

Stefan är en av deltagarna i Lumena som tack vare metoden Supported Employment fått praktik som med stor sannolikhet kommer få anställning efter praktiken. Hans väg har varit krokig och lång men är idag fri från spelmissbruk. Han har även fått stöd av psykiatrin för depression och utmattning och ser numera ljust på framtiden.

Vad fick du för stöd innan Lumena och hur kom du med i projektet?

Innan jag kom med i Lumena fick hade jag ett par möten Samordningsförbundet Samsund. Det var Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten som samverkade. Dom tipsade om att det skulle startas upp ett projekt som hette Lumena. Dom frågade om jag ville ansöka. Det skulle bli ett ännu större spektrum, där alla instanser verkligen skulle samarbeta.

Hur mådde du och hur såg din livssituation ut innan Lumena?

Ekonomin var ju tvärkörd. Jag hade gått runt i två och ett halvt år utan inkomst över huvud taget och mådde skräp på grund av det.

Jag hade jätteproblem. Jag var supersocial förut, men det försvann ut ur köksfönstret. Jag kunde bestämma träff med en kompis och fem minuter innan så kände jag inte gick, jag pallade inte. Som tur är har jag väldigt bra vänner som förstod att okej, allt vi bokar är preliminärt.

Hade du kontakt med psykiatrin innan?

Dels hade jag kontakt med vuxenenheten här i Järfälla på grund av spelmissbruk. Jag fick behandling för det. Jag gick en till två gånger i veckan innan det ansågs att jag var klar.

Innan du gick med i projektet, vilka möjligheter ansåg du att du hade att påverka ditt liv?

Det som saknades innan jag gick med i projektet, det var ju orken. Jag visste mycket väl vad som behövde göras men jag hade inte orkan att tag i det. Sen fick jag min SE-handledare från Lumena och hon beskrev sig själv som ”Jag är den som du skickar fram när folk bråkar med dig”.

Det som saknades innan jag gick med i projektet, det var ju orken. Jag visste mycket väl vad som behövde göras men jag hade inte orkan att tag i det.

Du hade alltså ingen som kunde bråka åt dig innan?

Nej. Då var jag tvungen att bråka själv och det hade jag inte ork till, jag var inte där mentalt. Jag visste vad som måste göras men i det läget är det stor skillnad på vad som behöver göras och att göra det. Man känner liksom att ”det är bara jobbigt”.

Jag tvungen att bråka själv och det hade jag inte ork till, jag var inte där mentalt.

Det kan vara svår att vet vilken ända man ska börja i?

Ja, man vet ju att det finns tusen saker att fixa med. Men om du har ett stort garnnystan – vilken ände börjar du att dra i? Det blir oöverskådligt. Innan jag fick hjälp av Lumena, när jag mådde som sämst, var jag tvungen att förbereda mig i två dagar för att gå och duscha. Då var det liksom ”Ja, jag måste duscha, men det är långt till duschen”. Jag fick mentalt förbereda mig på ” Imorgon då gör vi det här, skärp dig nu”. Hade jag en bra dag gick det utmärkt att göra så, hade jag en dålig dag tänkte jag ”Ja fast det går ju imorgon också”.

Visste du vilka rättigheter du hade innan du gick med i projektet?

Jag hade noll koll och jag hamnade verkligen mellan två stolar. Jag hade inte rätt till någonting vad det gällde ersättning och inkomst. När jag var som mest aktiv i mitt spelmissbruk slutade jag betala in pengar till a-kassan, annars hade det varit en baggis. Men helt plötsligt var det ”Så här kan du få ersättning” och så var det en massa grejer jag inte uppfyllde. Då hamnade jag verkligen mellan stolarna. Det fanns inget utrymme för en sån som jag.

Jag hade noll koll och jag hamnade verkligen mellan två stolar.

Hur blev du bemött av myndigheter, arbetsgivare, arbetsförmedling och såna saker?

Jag träffade en handläggare på budget och skuldrådgivningen. Hon var toppen – ”Det är klart vi hjälper dig att fylla i en ansökan här, det vi behöver av dig är det här” och så ville hon ha underlag på alla skulder som man sitter på.

Hur fick du till det? Det tar väl ganska mycket tid?

Budget och skuldrådgivaren sa att man inte behövde någon exakt summa, bara man vet på en höft vad man har att jobba med. Och att sitta framför datorn då och gå igenom inkassogrejer – hade jag inte bestämt mig för att leva vidare hade jag försökt begå självmord igen då för man mår så dåligt när man gör det.

Hade jag inte bestämt mig för att leva vidare hade jag försökt begå självmord igen.

Hade jag inte varit så pass psykiskt stark som jag var då, då hade jag hamnat nere på botten igen när jag satt och gjorde det där. Men nu var det liksom att ” Ja, du har ställt till det här själv” men det är ju inte roligt, det är ett stålbad. Och sen blir man uppringd av en handläggare och så får man lite följdfrågor. Dom vill ju veta ”Varför har du fått dom här skulderna?”. Det är inte enkelt att säga ”Ja men jag är spelmissbrukare”.

Men jag har inte spelat bort alla dom pengarna, utan dom snabblånen jag tagit, dom har tillkommit för att man har försökt reda upp situationen för att man har spelat bort för mycket pengar. Sen när inkassokraven hopar sig på golvmattan vid dörren kommer man till en gräns och sen orkar man inte längre.

Vad fick du för stöd när du kom med i Lumena? Berättade dom vilket stöd du kunde få?

Dom berättade att de är Lumena men det är Samordningsförbundet Samsund med plusmeny, Du får betydligt större hjälp för det når ut till flera myndigheter och instanser.

Innan sa du att du hade känt en hopplöshet -Hur kändes det när du väl fick stöd av Lumena?

Det har mycket att göra med vem jag fick som handledare, hon var verkligen tydlig. Hon sa: ”Det finns bara ett syfte med det här, det är att hjälpa dig, och vad du än behöver hjälp med, så är det jag som hjälper dig med det”. Och då kändes det liksom att då kan man slappna av lite. Det är fortfarande jag som måste göra en del av jobbet, men dom dagarna man inte orkar göra jobbet så fanns min handledare sa ”Kan jag få kontaktuppgifterna, så ringer jag och kollar läget”.

Det finns bara ett syfte med det här, det är att hjälpa dig, och vad du än behöver hjälp med, så är det jag som hjälper dig med det.

När du kom med i projektet, fick du möjlighet att påverka och berätta vad det var du behövde. Du berättade innan vi började intervjun att du får arbetsträna. Kan du berätta hur det gick till?

Det gick till så att min SE-handledare och jag skrev ett CV. För grejen var att jag hade jobbat på samma ställe i 20 år så Cv:t är ganska kort. Och hon sa det ”Jag vet ju att du är en social kille innerst inne” och då sa jag ”Jag kan inte jobba på ett ställe det kommer in stress”. När det blir mycket folk på löningsdagar till exempel. Systembolaget har jag jobbat på förut, Hemköp samma sak. Hon förstod och sa att det var okej.

Jag har spelat gitarr i trettio år och har varit med i band men sagt att jag behövde en paus för jag mådde inte bra. Jag var så utmattad. Min handledare skickade sms till mig och sa ”Det finns ett LSS-boende, daglig verksamhet i Järfälla. Dom söker folk och dom har musikstund varje onsdag, där man spelar gitarr och sjunger. Du är ju social, vad säger du, ska jag ringa och kolla?”.

”Absolut” sa jag. Jag gick dit och blev mottagen som en kär gammal vän redan första gången och jag ba ”Jag är med”. Och nu trivs jag som fisken i vattnet.

Hur ser upplägget ut för arbetsträningen?

Jag är sjukskriven 50% och jobbar måndag onsdag och fredag. Jag kommer ju inte vara sjukskriven 50% i all evighet, det kommer bli 25%. Arbetsträningen går ut i september men dom har sagt ”Bara så du vet så behåller vi dig här”. Nu efter semestern är tanken att jag ska lägga på en dag, jag jobbar fyra dagar men lite mindre.

Så det blir någon anställning framöver. Just nu är det arbetsträning men dom har sagt ”Vill du förlänga vill vi också det”. Varje månad avrapporterar jag till Försäkringskassan, det är dom som tar beslut om förlängd praktik.

Tycker du administrationen är jobbig?

Ja, jag brukar säga så här: ”Folk skulle bara veta hur frisk man måste vara för att orka med det här”.

Folk skulle bara veta hur frisk man måste vara för att orka med det här.

Hur ser ditt liv ut idag? Vi pratade tidigare om ekonomin, boendesituation, vård och kontakt med myndigheter jämfört med innan projektet.

Jag tjänar femton hundra spänn mer i månaden än vad jag gjorde då. Har du inte tjänat någonting på tre år är 1500 spänn rätt mycket. Boendet är vad det är, vi bor kvar, vi har råd med det. Jag lever inte i lyx men vi har mat för dagen. Och sen är det ju så, har man en gång varit nere på botten uppskattar man det lilla.

Känner du att du fått ökad kunskap om ditt mående och hälsa?

Jag är fri från spelmissbruket. Det har lättat ångesten för jag har inget att ha ångest för.

Ris och ros i projektet, finns det något i projektet vi behöver ta med oss?

Hela bemötandet har varit bra och jag skulle gärna vilja ge ris men jag har inget. Jag var först i projektet och har inget ris att ge för, jag har inget att jämfört med.