Alexandra 38 - LumenaConecto

Intervju Alexandra 38

Arbetsträning i butik med fokus på anställning.

Alexandra skrevs in i Lumena efter att till viss del levt i utanförskap under många år.

Tack vare Lumena har hon bland annat fått samtalskontakt för våld i nära relation. Idag arbetstränar hon och hoppas på anställning. Hon tycker också att hon fått tillbaka livsglädjen och ser ljust på framtiden.

Kan du berätta lite om din livssituation innan du gick med i Lumena?

Jag har varit sjukskriven och fått sjukpenning från 2018 till 2019. 2019 sökte jag stöd från socialen och akuta psykiatrin. Efter covid arbetstränade jag på ett tvätteri, där blev jag kvar ett år.

Hur fick du den arbetsträningsplatsen?

Jag fick den via socialpsykiatrin. Det är så många enheter inom socialen som jag har kontakt med. Tyvärr funkade inte arbetsträningsplatsen helt och hållet.

Vad var det som inte funkade?

Det blev kläm mellan två andra kollegor och jag fick inte tillräckligt bra stöd på plats av min handledare. Jag ville göra rätt ifrån mig och det gick inte riktigt. Jag fick också vara i köket på slutet och det gav också lite men inte tillräckligt, jag strävade efter lite mer utmaning också tror jag.

Vad hände efter att du avslutade arbetsträningen?

Efter arbetsträningen tog jag hand om familjens hund och det skapade ett större intresse för hundar. Jag har alltid haft ett intresse för djur. Jag började gå kurs med henne och vi började tävla. Vi tävlade förra året och gjorde en debut i nybörjare. Det gav mig också någonting, tyvärr blev jag tvungen att sluta. Efter det blev det bara ett tomt hålrum. Efter det kontaktade Samordningsförbundet Samsund mig i och med att jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen och hade samtal med dom.

Okej, så du fick stöd via ett samordningsförbund?

Ja. Arbetsförmedlingen pratade med mig och då fick jag berätta om min situation. Därefter tog Arbetsförmedlingen kontakt med Samordningsförbundet Samsund under 2023 som sedan kontaktade mig och det var då jag skrevs in i Lumena.

Har du fått bra information och samordnat stöd i och med projektet?

Jag har fått jättebra information genom projektet och min coach har varit fantastisk sen vårt första möte. Jag kan lätt ringa henne efter en arbetsdag och berätta hur dagen har varit. Vi brukar skriva ned det på ett papper, det är i alla fall så vi gör nu när jag praktiserar, eftersom jag precis har börjat.

Jag har fått jättebra information genom projektet och min coach har varit fantastisk sen vårt första möte. Jag kan lätt ringa henne efter en arbetsdag och berätta hur dagen har varit.

Vad är det för arbetsträning du har?

Jag arbetstränar på Skyddsvärnet, det är en second hand-butik och dom jobbar mycket med kriminalvården. Det är många som slussats ut ur fängelse som jobbar där.

Hur trivs du där?

Jag trivs jättebra.

Jag tänkte innan du skrevs in i projektet – visste du vilka rättigheter och möjligheter till stöd du hade?

Nej det tror jag inte, det är i alla fall inget som jag minns. Det är så mycket som har hänt i mitt liv.

Man kan till exempel ha rätt till sammansatt stöd och man har rätt att förstå och tillgodogöra sig information.

Jag blir lite ställd nu, jag tror det var en hel del som jag inte visste innan jag kom med i projektet.

Men du har boendestöd om jag förstod dig rätt innan vi började intervjun, fick du det innan du gick med i projektet?

Jag hade boendestöd innan men det visste jag inte om att man kunde få förrän socialen informerade mig om det. De sa att det kunde vara bra att få avlastning för att jag alltid har tytt mig till mamma som varit ett stort stöd. Men, nu är det boendestödet som har gjort massor för mig. Jag får hjälp med olika papper och viktiga samtal samt hjälp att fixa till hemma. Boendestödet har också hjälpt när det har varit extra tunga dagar. Hela syftet med boendestödet är kunna bli så självständig som möjligt igen.

Nu funkar det galant. Jag är en helt annan person från tre år tillbaka.

Vad var det som gjorde dig till en helt annan person?

Sen jag slutade förra arbetsträningen fick jag ett lyft och tänkte att ”Det här får inte dränera mig igen utan det här är en öppning till något nytt”. Jag var också mer deprimerad innan. Mer ledsen. Allt man varit med om har tryckt till en. Jag har också fått hjälp med våld i nära relation i och med Samordningsförbundet Samsund. Genom Samsund har jag fått möjligheten att prata om det. Det har gjort mycket för mig på bara ett år.

Jag har också fått hjälp med våld i nära relation i och med Samordningsförbundet Samsund.

Orkar och vill du berätta mer om det du varit med om?

Jag hade nog inte orkat eller vågat berätta om det för ett år sen men idag känner jag mig så stark och jag känner också att det behövs prata om det.

Jag pratade inte om våldtäkterna som ägde rum 2005 och 2010. Jag pratade inte med mamma eller pappa förrän flera år senare. Jag hade tagit åt mig skammen och att ”Det är självklart att det är mitt fel”. Det var den senaste våldtäkten som fick mig att gå in i väggen 2011.

Jag började gå i samtal förra året efter att Samordningsförbundet Samsund ställde frågor om våld i nära relation, det var så jag kom i kontakt med våldsteamet och där jag har gått nu i ett år och går fortfarande och pratar.

Idag bär jag inte skammen längre, men jag bär rädslan. Jag fick bearbeta mycket på egen hand, när jag var med om den första våldtäkten så visste jag inte exakt var jag skulle gå. Det var så nytt alltihop, allt var konstigt. Jag hade så många skuldkänslor. Sen blev det enklare med MeToo att på något sätt förstå att det inte är bara jag, att det är fler människor i världen som varit med om det som jag varit med. Det visste jag egentligen men det var skönt att någon gjorde en stor grej av det och att jag tänkte ”Okej det här är något jag kan gå och prata om med någon”.

Ju starkare jag blivit och ju mer jag har läkt skulle kan jag säga att de senaste tre åren jag bearbetat mycket med mig själv, särskilt den sista våldtäkten som var så brutal. Den är jobbigast att komma över fortfarande. Vissa grejer handlar om vissa årstider på året som är jobbigast, det är någon form av ptsd-reaktion som kommer då.

Jag har också frågat om jag kan få hjälp att bearbeta det genom psykiatrin, men det har inte haft stöd att erbjuda. De har aldrig gett mig den möjligheten trots att jag har haft ett så stort behov av att prata om det.

Det har också känts som om man alltid behöver ha en person till i rummet hos psykiatrin för att bli hörd om man har en diagnos.

Du tar alltså med dig någon på läkarmötena?

Mamma har varit med många gånger, hon har varit ett stort stöd sedan uppväxten. Hon har varit ensamstående med två döttrar. Jag växte upp med skilda föräldrar och det är mamma som varit det största stödet.

Pappa har funnits till men han har inte kunnat ha mig när jag var liten. Han hade såna där helger. Han valde att inte ha mig vissa helger för att han prioriterade annat, men jag har fina minnen ifrån barndomen.

I vuxen ålder har jag valt att ha med honom på vissa möten när han kanske behövs mer för att han har en bättre röst än vad mamma har där. Han är väldigt duktig på att tala, det ska han ha cred för.

Men det mest din mamma som hjälpt dig att copa (klara av) livet?

Ja, exakt så. Hon har också kunnat berätta på ett mer objektivt sätt i och med min adhd-diagnos, eftersom man kan förvärras. Man kanske blåser upp situationen till något större än vad den är för att man är så känslosam. Då har hon varit med och korrigerat så att till exempel en myndighet förstår.

Mina kontaktfamiljer har också varit ett stort stöd, dom har jag kontakt med även idag.

Jag kan fortfarande ringa och gråta och vara förtvivlad och de får mig att må bättre direkt.

Vad hände när du kom med i projektet? Kan du se någon skillnad före och efter?

Jag är gladare och det är fantastiskt. Jag känner ett starkt hopp kring möjligheten för ett bättre liv. Att kunna få den här hjälpen gentemot att inte definieras utefter sin adhd-diagnos. Det är så skönt att inte behöva bli generaliserad och i stället kunna vara en tillgång.

Jag är gladare och det är fantastiskt. Jag känner ett starkt hopp kring möjligheten för ett bättre liv. Att kunna få den här hjälpen gentemot att definieras utefter sin adhd-diagnos.

Du menar att ses som en tillgång snarare än en belastning?

Ja. För när jag var yngre blev jag placerad på Unga Handikappsförmedlingen för att jag har hade adhd. Det tyckte jag var fel, eftersom jag blev placerad i en grupp med Samhall. Jag är inte en Samhall-person. Samhall är säkert givande för sin målgrupp men det lämpar sig inte för folk med adhd. För mig känns Samhall anpassat för människor med andra typer av handikapp. Jag är en person som kan tala för mig själv och jag känner att jag kan så mycket mer. Något så begränsande som att bli placerad på Samhall kändes hemskt. De ville inledningsvis ge mig praktik på ett lager och jag sa ”Nej, ni måste sätta mig i butik”. De tillgodosedde det och jag fick således en praktikplats på Cubus i tre månader.

Om jag tolkat det rätt – du anser att man tagit vara på dina egenskaper och det du vill göra i projektet?

Ja.

Hur länge har du arbetsträning nu?

Tre månader och jag är där tre dagar i veckan.

Hur funkar det att arbetsträna tre dagar i veckan?

Det går bra men jag brukar känna mig trött på fredagen när jag är ledig. Jag är väldigt trött. Vi ska försöka öka tiden, då har det gått en månad sen jag började.

För fem år sen, från det att jag sjukskrev mig från min förra arbetsplats, så trodde jag inte att jag skulle kunna jobba i butik igen. Men nu har jag frontat det och det är en seger.

Jag kunde ligga och stirra i taket en hel dag, gråta och ringa flera gånger till mamma. Det var bara ett stort svart hål.

Hur såg rutinerna ut när du var sjukskriven jämfört med idag?

Jag kunde ligga och stirra i taket en hel dag, gråta och ringa flera gånger till mamma. Det var bara ett stort svart hål. Det är mycket som hänt under åren som gått, så jag har stängt in mig.

Min sjukskrivning var det stora svarta hålet. Familj och vänner var min räddning.

Även om jag skulle säga att det stora svarta hålet fortfarande existerar så är det inte långt kvar till slutet. Jag är på väg ut men det ska också gå hela vägen. Från den dagen jag säger hej då till Lumena då har jag kommit ut. Det positiva nu är att jag är närmare det ljusa än det mörka.

Min sjukskrivning var det stora svarta hålet. Familj och vänner var min räddning.

Hur tänker du att livet ska se ut efter Lumena?

Jag har jobb på en butik. Det finns en chans att jag får jobb där jag arbetstränar nu men vi får se, det finns många som volontärarbetar där. Jag

Jag hoppas att jag kan jobba inom skyddsvärnet men jag vet också att de inte har några tjänster ute.

Jag har också en dröm om att få en egen second hand butik eller jobba med människor.

Hur känner du inför den planering som finns framåt?

Planeringen är otäck. Det är otäckt att veta att jag ska bli släppt. Det är otäckt att tänka på dagen mina boendestödjare inte finns kvar, den dagen jag inte är sjukskriven eller den dagen jag inte har någon kontakt med psykiatrin.

Om man är skriven hos socialen så finns det krav att du ska söka tjugo jobb varje månad. Ett sådant högt krav kan vara mycket för en människa. Säg att du har dålig självkänsla, en diagnos eller vad det nu kan vara, då är det ett ännu större krav att söka tjugo jobb. Har du väldigt dålig självkänsla är det också svårt att få fram ett CV. Men jag hoppas att jag via projektet får hjälp med att hitta en anställning inom ett år.

Om du fick ge feedback till projektet, vad skulle det vara?

För mig har projektet varit fantastiskt.

En sak jag har reflekterat över är vare sig man skulle kunna ta in deltagare inom frivården. Det finns människor som vill ut och de behöver stöd för att göra det.