Terése Sveijer, handledare i Supported Employment och Supported Education

Med över tio års erfarenhet av arbetsmarknadsfrågor och flera ESF-finansierade projekt bakom sig arbetar Terése i Lumena-projektet med att stötta personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och studier.
Arbetet bygger på ett strukturerat och personcentrerat förhållningssätt där delaktighet, tillit och deltagarinflytande är centrala.

Genom noggrann kartläggning, långsiktigt stöd samt metoder som Supported Employment och Supported Education skapas förutsättningar för att deltagarna själva ska kunna påverka sin väg framåt och fatta informerade beslut om sin framtid, i ett system som ofta upplevs som komplext och svårt att navigera.

Vad har du jobbat med tidigare och hur har din väg sett ut innan du började arbeta för Lumena-projektet?

Jag har arbetat med arbetsmarknadsfrågor i över tio år. Jag började som arbetsförmedlare och det trodde jag inte att jag skulle jobba som. Jag såg att de hade en del spännande projekt och fick ganska tidigt arbeta med Ung i Nynäs som då var ett projekt av Samordningsförbundet Östra Södertörn. Att ha den erfarenheten av att arbeta med en statlig myndighet är en fördel i mitt arbete i Lumena.

Jag har varit med i tre ESF-projekt tidigare, Ung i Nynäs, MIA som sedan blev MIA-vidare och nu Lumena projektet. Att arbeta i projekt tycker jag är jätteroligt.

Det är lite speciellt att jobba med projekt och det är roligt att få erfarenhetsutbyten med andra kommuner. I Lumena är min roll att arbeta med metoden Supported Employment, och Supported Education. Jag har både yngre och äldre personer som är skrivna i Nynäshamns kommun.

Mitt uppdrag är att stötta personer till arbete eller studier. Det är mycket förarbete, ingående kartläggning och att skapa allians och tillit. “Vi gör det här tillsammans” brukar jag alltid säga till de personer jag möter. Jag tycker det är bra att ha båda de rollerna på grund av hur arbetsmarknaden ser ut.
Det är väldigt tufft på arbetsmarknaden idag och det är ännu tuffare för vår målgrupp.

Vad tycker du fördelarna är med att jobba i ett ESF-projekt som Lumena?

Inom Lumena arbetar vi olika inom de olika delprojekten och varje kommun. Det är det som är roligt och spännande, att få höra hur andra arbetar för att fånga upp det och applicera det på sitt eget arbete. Vi jobbar också med det som kallas horisontella principer, det ligger mig varmt om hjärtat, just vad som gäller mänskliga rättigheter och deltagarmedverkan.
Det är en mänsklig rättighet att personerna får vara med i processen och kunna forma sin väg till arbete och studier.

I Lumena jobbar vi också med jämlikhetsdata, tidigare i andra projekt har vi tagit fram arbetssätt om våld i nära relationer. Jag tycker att samordningsförbunden och Europeiska Socialfonden, ESF, ligger lite i framkant mot ordinarie verksamhet, de ligger ofta ett steg före.

Vilka motgångar upplever du att deltagare har haft tidigare, innan de har skrivits in i projekt?

I ordinarie verksamheter har deltagare upplevt att de bollats runt mellan olika myndigheter och inte blivit hörda, och om de väl blir lyssnade på så upplever de att de blir missförstådda. De kan även ha svårt att våga berätta för en myndighet, det finns mycket rädsla för offentlig myndighet. Jag har haft deltagare som inte har vågat berätta om sitt mående på grund av rädsla för att bli inlåsta, eller bli av med sina barn.

I ordinarie verksamheter har deltagare upplevt att de bollats runt mellan olika myndigheter och inte blivit hörda, och om de väl blir lyssnade på så upplever de att de blir missförstådda.

Det är jättehemskt och det är där jag och mina kollegor fyller en stor roll.
Vi försöker få dem att känna sig trygga, skapa tillit så det blir en allians.
Den möjligheten finns inte på samma sätt i rollen som arbetsförmedlare, de har helt enkelt inte samma förutsättningar för att jobba på det sättet. De kan såklart ha möjligheten om de arbetar med ett projekt eller har ett särskilt uppdrag, men vanligtvis har mina kollegor på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan inte samma möjligheter att jobba på det personcentrerade sättet. Det är viktigt att man låter det ta tid, annars vågar inte personerna berätta och om jag inte vet förutsättningarna så kan man missa att det finnas jättestora svårigheter för att nå arbete eller studier.

Det finns också de personer som har varit ute i en anställning och blivit av med sitt jobb eftersom de inte klarar av arbetsuppgifterna på grund av olika anledningar. Det kan bero på en diagnos, eller fysiska hinder. Personer har berättat att de upplever att de inte vet hur man ”kommer tillbaka” för att få ett jobb. ”Hur ska jag få kontakt med en arbetsgivare, hur ska jag kunna bli lyssnad på för att få rätt förutsättningar på en arbetsplats?”
Vi träffar många personer som inte riktigt vet vad de ska ta sig till, hur de ska gå till väga i systemen. Det kan också gälla personer som har varit borta länge från arbetsmarknaden, där självförtroendet nått botten. De upplever att de inte kan någonting, att de inte vet hur de tar sig fram eller navigerar i de systemen som vi har i dag. Det gäller ofta att använda rätt begrepp och att säga rätt ord i kontakten med myndigheter.

Deltagare hamnar ofta i följdsituationer där de hamnar ännu mer i utanförskap, just för att de inte vet hur de ska navigera i system och inte har någon de kan lita på. Det kan gälla en ensamstående förälder med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, som också har barn med NPF-diagnoser.
De hamnar i situationer där de måste strida för sina barn i skolan för att få rätt stöd, samtidigt som de ska strida för sig själva. Det är även många personer som är extremt utsatta ekonomiskt.

Vi träffar många personer som inte riktigt vet vad de ska ta sig till, hur de ska gå till väga i systemen.

Stämmer det att utanförskapet leder till att deltagarna inte känner att de kan påverka vilka beslut som tas för deras framtid?

Precis, det kanske också är ett annat mindset. Vi har offentliga myndigheter som vill rätt sak, de kan vara jätteduktiga, högutbildade och empatiska men resurserna och tiden verkar inte finnas.
Det finns alltså inte möjligheten att få tillit och allians för att kunna jobba vidare, personcentrerat. När jag jobbade som arbetsförmedlare hade jag ansvar för flera hundra personer.
Det var ett väldigt tufft jobb att få ut så många i arbete eller ens att lära känna dem. Så det är ett svårmanövrerat system. Deltagarna kan behöva mer tid, steg ett är ju att kunna våga berätta.

Vad får du för feedback från deltagare som upplever att de får helt andra förutsättningar i och med projektet?

Det är olika från person till person men många blir väldigt rörda, de kan till och med börja gråta då de aldrig har fått möjligheten att berätta sin historia eller känt sig trygga nog att berätta den.

Jag hade nyligen en deltagare som är utrikesfödd, över 60 år gammal och som aldrig har gått i skolan. Personen i fråga har jobbat tidigare men det har varit svårt att hitta jobb som fungerar, men kom till slut ut i anställning. Det ger ju en kick att få vara med personen i den processen. I mitt uppdrag ingår att vara med personen på arbetet och för att se och förstå hur hen jobbar. Det är jätteroligt. Det är inte bara en vinst för personen utan även en vinst för oroliga anhöriga, vänner och familj.

Även för arbetsgivaren som kan göra en insats, alltså när det gäller det etiska värdet. Att kunna få en mångfald på sin arbetsplats. Det är inte bara den ekonomiska vinningen utan även mervärdet för personer i omgivningen.

Under projekttiden har du varit insatt i deltagarinkludering som är en stor del av Lumena. Vad motiverar dig att arbeta lite extra för just det?

Det är jätteviktigt för mig med gräsrotsperspektiv, att personerna själva får framföra sina röster. Jag ser det som att jag är med för att skapa och hitta forum där deltagarna får komma till tals.

Jag frågar först eftersom en del personer inte mår så bra av att sitta i ett sammanhang och berätta vad dom har varit med om medan andra mår bra av den möjligheten. De växer och blir också mer motiverade av att vara med och påverka. Det är inget tvång att vara med och påverka utan jag försöker försiktigt utforska om de vill vara mer delaktiga.
Men det är många som vill delta, det blir ett mervärde för de personerna att berätta om sin egen situation och om vilka hinder de har stött på vägen mot studier eller arbete. Det är mycket förarbete, det är inte bara så att vi åker in till ett riksdagsseminarium, utan jag och personen pratar mycket om ”Vad är viktigt för dig och vad är viktigt för dig att få fram?”.
För mig är det viktigt att deltagarna själva får berätta. Absolut, jag kunde stått där och läst upp en historia och berättat, men för mig är inte det samma sak. Det finns ett mervärde i att personen själv får vara i det sammanhanget, det är för mig mer demokrati.

Det är ju liksom mötet, som själva mötet med människor är superviktigt för att förstå.

Hur skulle du vilja att deltagarinkludering såg ut i ordinarie verksamhet?

Östra Södertörns Samordningsförbunds implementering av deltagarinkludering i ordinarie verksamhet tycker jag är jätteintressant.

För att arbeta fram deltagarinkludering ”på riktigt” behöver vi komma på hur det ska göras tillsammans med deltagarna. Det skulle bli tokigt om jag skulle säga hur det arbetet ska göras. Alla behöver komma med på det tåget även chefer med flera.

Tycker du jag har glömt ta upp något viktigt i den här intervjun?

Någonting jag tänker på väldigt mycket är arbetsgivararbetet. På över de tio åren jag jobbat med arbetsmarknadsfrågor ser jag en stor förändring på hur det är med att få en relation med arbetsgivarna. Det har förändrats jättemycket på flera olika sätt, det pratar vi mycket om på vår enhet och inom projektet.

Det har blivit svårare för de som har det svårt. Det har blivit som en mur med att ta sig in till en arbetsgivare, där det blivit svårt att få komma in och prata med chefen. Många jobb som tidigare var lättare att få är svårare att få idag på grund av en extrem konkurrens. Vi har ju lågkonjunktur och högutbildade konkurrerar om de ”lättare” jobben som på butik och lager. Det kan också vara svårare för folk som är högutbildade. De kanske har jobbat i flera år men kan ändå ha svårt att få jobb på grund av att de slitit ut sin kropp.

I Sverige har vi en väldig ålderism där det är svårt att få ett jobb om man är över 50 även om man har en jättehög kompetens. Vi har även lönebidraget som inte har ökat. Det har legat på samma nivå under en väldigt lång tid och om en arbetsgivare inte får rätt stöd kanske den inte vågar anställa på grund av sin egen ekonomi.

För att arbeta fram deltagarinkludering ”på riktigt” behöver vi komma på hur det ska göras tillsammans med deltagarna.

Upplever du att det finns en del stigma där arbetsgivarna inte riktigt förstår sig på psykisk ohälsa och utanförskap?

Ja, där får ju jag och kollegor jobba mycket med att beskriva att vi är kvar som ett stöd under en anställning och stödet med anställningen och arbetsförmedlingen. Där kan vi också vara behjälpliga om arbetsgivaren inte känner till saker som kognitiva utmaningar. Jag tycker ändå att arbetsgivare vill stötta personer som har det tufft, men oftast väljer jag ändå att kontakta arbetsgivare som faktiskt vill ta emot folk som har utmaningar. Men det finns mycket att jobba med när det gäller arbetsgivararbetet. Det är många deltagare som tycker att det är jättesvårt för att de har utmaningar som Autism eller ADHD.

Därför är det viktigt att vi fortsätter öka arbetsgivares förståelse och visar att stöd finns – även efter att en anställning har börjat. När arbetsgivare känner sig trygga, ökar också viljan att ta emot personer med olika utmaningar.