Det här är en plats för våra deltagare att dela med sig av sin kompetens men som ansvarig för den del som tillhör deltagarberättelser, egenmakt och inkludering behöver jag föregå med gott exempel.

Jag har jobbat som journalist och kommunikatör i många år och kommer förhoppningsvis få intervjua många deltagare i Lumena. Jag har också många års erfarenhet av utanförskap, oviss ekonomi, arbetslöshet, bristande samordnat stöd och mycket mer. Mycket av det pågår än idag. Men jag ser det som dubbel kompetens och en anledning till att det ledde till en anställning i projektet.

För några år sedan var min framtid väldigt osäker. Jag hamnade allt längre från arbetsmarknaden, min röst tystnade alltmer och till slut var jag en skugga av mig själv.

Min röst tystnade alltmer och till slut var jag en skugga av mig själv.

Efter tre års sjukskrivning hamnade jag i det som kallas det förstärkta samarbetet där myndigheter och vård ska ge samordnat stöd. Jag skulle ”rehabiliteras” och erbjudas arbetsträning. Det samordnade stödet uteblev.

Min man Leonard fick hjälpa mig att hitta en arbetsplats att arbetsträna på, själv orkade jag inte. Det handlade inte om att jag inte var ”motiverad”, det handlade om att jag hade så dåligt självförtroende att jag inte trodde att någon ville ta emot mig.

Jag har mött många personer under min resa som gett upp, föll ur systemet, föll i glömska – kalla det vad du vill.

Utan omgivningens stöd hade jag förmodligen gett upp och accepterat 100% sjukersättning. Jag har mött många personer under min resa som gett upp, föll ur systemet, föll i glömska – kalla det vad du vill. Ändå är jag lyckligt lottat. Många har ingen SGI, många har inget nätverk, många har ingen man som orkar bråka, många förstår inte alla papper, lagar och regler.

Jag får äntligen använda mitt yrke och min livsberättelse till något viktigt och konstruktivt.

Jag fick sedan en SIUS-konsulent som skulle hjälpa mig att hitta en anställning. Efter några veckor skrek hon i telefonen att jag var för skör och inte hade några rättigheter.  Hon avslutade mitt ärende. Hon hade såklart fel. Arbetsträningsplatsen erbjöd mig en tjänst som researcher i ett ESF-projekt. Jag hade inte en enda sjukdag.

Och nu är jag här och får använda mitt yrke och erfarenheter till något konstruktivt. Det är nu jag tar min revansch

Men det är svårt att leva i nuet för oss som blivit traumatiserade av sina livsresor.

Men det är svårt att leva i nuet för oss som blivit traumatiserade av sina livsresor.  Jag måste alltid ha en plan a, b och c.  För även det här projektet kommer ta slut en dag. Jag är rädd att jag kanske en dag kommer behöva ta emot ”stöd” igen. Att få ”hjälp” av en SIUS-konsulent som skriker att jag inte har några rättigheter eller behöva sitta med en uppgiven rehabiliteringskonsult som till sist inte heller orkar samordna. För er som aldrig upplevt det kan jag säga: ränderna går aldrig och för många är drömmen en tillsvidare anställning. Då först kan vi andas ut.

Skip to content